Bilden från vänster: Mamoster, Moster Stephanie, Mamma Susse och såklart lilla Jennifer i Mosters famn...Jag åkte till Skåne natten till fredagen, resan gick bra vi var cirka en timme försenade. Susse mötte mig på stationen, det koom tårar direkt jag såg henne. Har ju saknat henne så mycket, jättekram blev det. Vi gick och åt frukost, då tog hon upp Jennifer så jag fick hålla i henne. En sån glad underbar liten tös.Vid halv tio åkte vi hem till Susse, när vi var framme så blev det kaffe och en massa prat med tårar. Mycket känslor kom fram och det var tungt att prata ut, men givetvis så ksönt att få reda ut vissa saker. Mot eftermiddagen så bjöd jag dit mina syskon, var dock bara syrran som kom. Jag bjöd på middag på kvällen, då satt vi och åt gott och pratade mycket. Även där mycket känslor, vi pratade långt in på natten.Lördagen kom då åkte vi in till mormor och hälsade på. Mormor hade glömt att säga åt hemtjänsten att inte låsa, så jag fick ringa min Morbror. Han kom och låste upp och drack lite kaffe med oss. Var riktigt kul att träffa honom med. Mormor var pigg denna gången vilket var skoj och skönt.Mormor blev glad för att få träffa oss alla tre och lilla Jennifer. Nu hoppas jag bara dom fortsätter hälsa på henne oftare, hon blir ju så glad när vi kommer.Vi åkte sen hem till Susse och duschade och syrran cyklade hem. Jag och Susse gick sen till Gunilla för att fixa med maten till dopet. Eller rättare sagt dom fixade med maten, JAG passade Jennifer :).Blev lite sent den kvällen med men vi sov gott alla, jag med armen om Jennifer.Söndag, DOPdagen: Upp och dricka kaffe, fixa med kläder pyssla med Jennifer som börjat få feber och inte är riktigt kry, medans Susse och Gunilla åkte till lokalen för att duka och fixa lite. Sena som vi blev så blev det rusning till kyrkan. Dopet började elva vi var där 2 min innan hehe.I kyrkan där ser jag min andra systerdotter Stephanie som jag inte träffat på 14½ år, även pappa ser jag som jag inte träffat på 16½ år. Tufft som bara den, tårarna kom, visste minsann inte vart jag skulle bli av. Kan förklara lite snabbt att Pappa som jag kallar honom är mina syskons pappa men han är som en pappa för mig med, så det blir automatiskt att jag kallar honom pappa. När allt med dopet e klart, så går jag fram till Pappa, då kramar han om mig och bara säger: Du är en kopia av din mamma när jag träffade henne 1960, det är som att se Lis (mamma), och tårarna kom från oss båda. Dom orden den meningen kommer jag bära med mig för alltid.Allt gick bra, vi åkte alla till lokalen oh åt potatissallad och kassler, mycket gott. Där byter jag och Stephanie adress så vi kan börja skriva brev till varandra.Känns bra att äntligen fått se dom alla...Och framförallt att se Susse så go hon är och som hon har mognat, och hon är en sådan underbar mamma.Det är ju sen så att jag blir ju inget till Jennifer så då kallar vi mig "Mamoster" (MammasMoster), låter riktigt gulligt faktiskt.Nu väl hemma i Nyköping igen, så e man hemma med feber och förkylning...Självklart är det skönt att vara hemma hos Bubbis och katterna, men man saknar dom alla som attans. Men ska åka ner igen i April då mormor fyller 85, kommer då vara nere längre så man hinner med allt och alla :).Nu ska jag nog krypa ner i soffan med te och se en film, orkar ingenting idag...Tack alla som läser, kommentera gärna så jag vet vilka ni är :)Bubbis Jag Älskar Dig...Saknar Susse & Jennifer...Saknar så många fler i det lilla Skåne...*KRAM*/Ammi, Mamoster, Moster...

Då är det nästan 12 timmar kvar tills jag sitter på bussen mot Skåne. Är faktiskt lite oroligt pga snöstormen, men det går säkert bra. Längtar så att få träffa Susse och även att få träffa Jennifer och pussa pussa pussa...Det är självklart med blandade känslor jag åker dit...Nervöst för att jag får träffa HELA den familj som finns kvar på vår sida. Och en av dom har jag inte sett på 15 år snart, ruggigt.Är så glad för att jag och Susse har fått så fin kontakt, och hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att förbli så. Jag är så stolt över henne. Och idag fick jag tårar i ögonen då hon skickar sms om att Jennifer går i sin gåstol, börjar nästan gråta nu. Blir så glad.Kommer bli jobbigt att åka hem, det vet ja redan nu. Tyvärr är jag nere en sådan kort runda denna gången.Usch vet inte vad jag ska skriva mer, är skapligt jobbigt faktiskt.Skriver väl när jag kommer hem...Bubbis Jag Älskar Dig...Tack ALLA som läser, kommentera gärna...*kram*/Ammi

Har kommit på att jag nog ändå på något konstigt sätt tagit det negativa svaret i December hårdare än vad jag trodde. Har liksom inte orkat ta tag i någonting, allting har blivit "jag tar det imorgon". Men idag har jag tagit tag i allt, ringt gyn (väntar på deras samtal), ringt sjukgymnast, så jag kan få övningar och en krycka. Ska iväg idag och kolla en "gå-stöds-stol". Så nu ska det hända saker.Har minskat arbetstiderna till 16 timmar igen med ledig onsdag, för jag har haft mycket besvär med höft/rygg den sista tiden. Känns väl inte så bra hade hoppats på min 20 timmar, men vi får se kanske kan öka sen igen, men då på mån, tis, tors och fred.Annars händer det faktiskt inte så mycket, har ju som sagt inte varit riktigt på hugget. Men nu i efterhand så kan jag känna att det varit rätt skönt att inte ha behövt tänka på något alls. Och har väl under hela tiden vetat om att jag tar tag i allt sen när jag e redo.Jaha då har man en katt hängandes på armen, inte så lätt att skriva då kan jag säga hehe...Har precis pratat med svärmor och hon är snäll och kan köra mig i eftermiddag, så slipper jag gå i all denna snö och is.Nu ska jag nog ta och dricka mitt kaffe och bara koppla av, och invänta samtal från gyn.Tack alla som läser...*kram*Bubbis Jag Älskar Dig...Hoppas alla får en bra Alla Hjärtans Dag...*kram* /Ammi

Jaha då sitter man här och kan inte sova, fattar inte det. Är trött men ligger och bara vrider på mig i sängen. Klockan ringer om 5 timmar.Skönt iaf att jobba förmiddag, dom går fortast. Hoppas sen att man orkar hålla sig vaken till kvällen så man kan få sova på normal tid. Det är väldigt mycket snö ute = halt... orolig hur min höft kommer må imorgon efter en promenad till jobbet. Jag älskar vintern men det gör inte min höft. Kyla och snön gör att jag spänner mig när jag ska gå, och det belastar min högra sida och gör att värken kommer igen :-(Men men det är morgondagens problem.Söndagen har varit otroligt lugn, vi har inte gjort mycket. Bara tagit det lugnt och njutit av ledigheten.Ska bli skönt att återgå till jobbet, så man kan känna sig normal igen. Har varit mycket sjuk nu i januari så nu hoppas jag det slut på det. Ja det finns väl inte så mycket mer att säga. Planerna för måndagen är då förutom att jobba, även att ringa ortopeden och gyn avd. Gyn för att jag ska börja på hormoner igen så man kan få sin blödning varje månad, ortopeden för att jag vill ha intyg på att jag behöver en krycka så kanske jag slipper belasta höger höft så mycket.Ska börja med en krycka och hoppas på att det hjälper annars ska jag minsann kräva en rullator, för så som det är nu kan jag inte ha det, jag måste kunna gå ut och gå utan att jag plågas av smärtan.Nähepp om man ska göra ett nytt försök att kunna sova kanske, kan ju vara nice och få sova någon timme iaf.Natti natti alla... *kram* och Tack för att ni läser...Bubbis Jag Älskar Dig...

Denna helg har varit väldigt bra.Börjar med fredag:I fredags var då den dagen jag hade blivit av med min migrän och kunde leva vanligt igen. Visst jag var trött men det kan man leva med om man bara slipper värken.Jag ringde och pratade med en av mina bästa vänner i Helsingborg på eftermiddagen. Hon är ju hög-gravid så man vill ju veta om hur hon mår. Hon har väl mått bättre tyckte hon men det är ju inte så lång tid kvar nu, hon är i vecka 35. Vi babblade på ett bra tag och allt var som det skulle i lilla Skåne.Sambon kom hem och vi bestämde att det blir pizza och film på kvällen. Äter vår pizza och börjar kolla film, då ringer telefonen det är då en av mina andra bästa vän Tessan som ringer för att kolla läget. Och där gick säkert 45 minuter och vi pratade om allt. Blev så glad över att hon ringde. Åter till filmen och efter det tog vi det bara lugnt, la oss rätt tidigt.Lördagen:Jag sov rätt länge för jag kunde inte sova speciellt bra på natten. Vaknar av ett sms, från min systerdotter. Hon frågar mig då om jag vill vara fadder på barndopet till lilla Jennifer. JAAAAAAAAAA självklart vill jag det. Dopet ska vara den 25 feb. Jag ringde upp henne och hon är ju en sådan duktig mamma och hon är en sådan STOLT mamma. Ni som vet vad jag pratar om förstår vad jag menar när jag säger att hon är så duktig.Vi pratade om allt, hon berättade även då att hennes lillasyster ska komma och jag blev så glad, henne har jag inte sett sen hon var 2 år och idag e hon 16.Jag kan bara säga att jag är så otroligt glad och stolt över "min" älskade Susse. Och jag vet hon fixar detta.Resten av lördagen gick till att spela med sambon. Har varit en skön avslappnad lördag med spel och så tog jag ett skönt bad.Lite om äggdonationen som vi då redan har gjort ett försök i och väntar på andra försöket. Många reagerar över att jag inte är på hela tiden om när var och hur det blir andra gången. Jag ska försöka förklara hur jag iallafall tror att det är. Innan första försöket tickade klockan mot min ålder, man fick ju inte vara äldre än 38 innan man gjorde första försöket. Paniken steg kraftigt då kan jag säga, för tiden går fort och jag var då 35, 3 år till och jag hade inte fått försöka ens.Nu har vi fått vårt första försök och nu kan inget stoppa oss att få dom andra två försöken, nu kan tiden springa iväg för den svåraste tiden är över.Vi har fått hjälpen, någon har äntligen sett att vi behövde hjälp, och när vi fick hjälpen så släppte mycket. NU kan vi inte göra mer, och nästa gång vet vi hur det går till vi vet vad vi har att vänta oss. Så nu njuter jag iallafall av att vila från hormoner och tar en dag i taget.Hoppas detta kan förklara lite varför jag inte idag gråter varje kväll över att jag inte kan bli gravid, att jag inte bryter ihop varje vecka över det. Jag tar en dag i taget och sen får tiden utse hur allt ska gå.Måste ju då även berätta att min underbara grannes dotter har börjat gå, jag träffar ju dom i stort sett dagligen, som grannen sa idag vi är en enda stor barnfamilj. Det är så kul att se hur snabbt allt går framåt. Tösen är 14 månader, lilla pärlan så go...Nu längtar jag mest till sista helgen i februari, då jag ska få träffa Susse och hennes älskade dotter Jennifer. Är så glad att jag och Susse har kontakt igen, vi behöver varandra så är det bara.Detta blev en långblogg kan man ju säga... Men var beredd på detta, för så här kan det bli ofta. Känns riktigt bra faktiskt att skriva igen, har nog inte skrivit sen november förra året.Saknar er alla i Skåne...Älskar dig Bubbis...*kram* och tack alla för att ni läser...Tillbaka en snabb runda, satt precis och läste i min andra blogg jag hade innan, nu gråter jag för fy fasiken med känslor där e. Men är så skönt att ha sparat. Lite trist bara att den andra sidan faktiskt var mycket mysigare än denna...lite mer färg och såg mer "hemtrevlig" ut.

Jahapp då ska man påbörja en ny blogg...Brukar vara väldigt skrivsugen men är inte på hugget just nu.Har legat i migrän i tre dagar så jag samlar nya krafter nu, men jag kan nog lova att det kommer finnas en massa att läsa sen...Jag är en väldigt öppen person och skriver från mitt hjärta...det kan bli mycket sorg men även glädje.Jag tillhör dom som är ofrivilligt barnlösa och min sambo och jag har gjort ett försök genom äggdonation, vilket slutade i negativt. Vi har två försök kvar och får då hoppas på det.Så känslorna vejjar lite kan man säga...Som sagt just nu är jag inte riktigt på hugget men det kommer, jag kommer alltid igen...Så jag återkommer...Till min älskade Bubbis LOVE U*kram*