Då har man ringt gyn, och inväntar samtal från dom, ja dom ringer i em. Så får jag se vad läkaren säger där angående sjukskrivningen. Inget man drömmer om att få bli sjukskriven, men just nu vill jag det. Så AF kan släppa mig för en månad till, det är ju liksom inte som att jag får ett jobb imorgon. Och som läget är nu vill jag kunna koncentrera mig på mig och på att JAG mår bra. Om jag mår så här vid ÄD så kan jag ju redan nu se resultatet, och det resultatet vill jag inte ha.

Klockan 14 ska jag till kiroprakter, i förhoppning om att hon kanske kan hjälpa mig med min höft. Ge mig positiva förhoppningar om att det finns något man kan göra. Har aldrig varit hos en kiroprakter så egentligen vet jag inte vad dom gör, men fick rådet att uppsöka en sådan. Så vi får se, kanske blir bra, hoppas det.

Hur mår man idag då, jo än så länge är väl allt ok, känns som en vanlig dag. Känner väl att huvudvärken börjar smyga sig på, hoppas det beror på vädret och inget annat.

Ska väl försöka röja lite här hemma idag, har inte blivit mycket sånt dom sista dagarna. Fixade lite med fiskarna igår, blev riktigt bra faktiskt. Just nu e diskmaskinen igång och ska väl snart börja röja här och där så man kan dammsuga sen.

På lördag ska jag på bröllop, min gamla arbetskamrat ska gifta sig, på medeltidssätt, häftigt. Så det ska bli kul att få vara med där.

Får jag bara må som jag gör nu resten av dagen så blir jag nöjd. Jag vet ju att allt är en berg och dalbana, men just nu står allt still och jag orkar tänka på hemmet och faktiskt att orka ta dagen som den är.

Nu ska man ju då inte grubbla men jag måste ju bara säga att det känns så skumt, att man som idag faktiskt känner att det finns kraft och sen bara kan allt rasa och man undrar om man någonsin ska hitta sin kraft.

igen. 

Nehepp röjdax...

Ha det bra ALLA...

Lena du är BÄST...

Bubbis Jag ÄLSKAR dig...

*kram*

/Ammi 

Jahapp då var man ensam hemma, sambon jobbar kväll. Alltid så typiskt att råkar jobba kväll när man mår som man gör, men men det är väl livet.

Frågan är när ska jag orkar le igen, le av att jag faktiskt mår bra, le av att jag faktiskt har något att le för???

Nu har jag iaf pratat med mina två närmaste vänner i Skåne, känns så bra. Och även hur man än vänder på allt och hur länge det än är mellan våra samtal så finns dom där, DET kallar jag vänner. Och det är ju när jag är ledsen och arg som gör att jag känner att dom ibland inte finns där. Men även jag måste ju inse att dom har sina liv också. Men det är inte alltid man tänker så när man mår så pissigt som jag gjort dom sista två veckorna, då jag känner att det är MIG det är synd om. Men jag vet innerst inne att dom finns... Älskar dom så SAKNAR dom så...

Var hos kuratorn igår och pratade på som attan, känns jättebra och hon är helt underbar. Hon kommer hjälpa mig med mycket. Ska till henne minst en gång i veckan, och i vecka 35 skajag dit två ggr, för då börjar jag på hormonbehandlingen.

Ja jag har inge kul alls att berätta, känns som den tråkigaste bloggen, men vad fan ska man göra då. Händer ju inge kul i ens liv just nu, har liksom INGET att le åt, orkar inte le. Fördriver dagarna med att, tänka, fundera, gråta och försöker hitta styrka.

Jag vill så mycket, har så mycket som jag vill göra i hemmet, men orkar ju inte rent psykiskt, + att jag klarar inte av att göre det ensam för höften. Den där JÄVLA höften förstör fan hela mitt jävla liv. Fan ibland önskar jag att jag aldrig överlevt den jävla cancern. Men nu gjorde jag ju det och får väl försöker leva med det. Hur det ska gå till vet jag inte, men jag är ju inte känd för att ge upp. Någonstans där inne i mig finns det ju något "jävlarannammar" som gör att man kämpar vidare. Och det är vl kanske tur, för hur d än är så finns det personer jag älskar och som älskar mig.

Nähe om man skule borsta genom håret och dra sig ner på stan så man får lite luft och en promenad med MP3 spelaren. Inte för det finns mycket att titta på men jag sitter ju inte bara här iaf. Usch skulle kunna lägga mig och hoppas på att man mår bättre när man vaknar, fast det vet jag ju sen innan att det gör jag ju inte. Så det får bli en promenad...

Tessan & Solan, Jag ÄLSKAR & SAKNAR er, TACK för att ni finns...

Lena, du e närmast, du är BÄST, ÄLSKAR dig med...

Bubbis, du är mitt lugn, du är så UNDERBAR, ÄLSKAR dig...

Tack ALLA som orkar stå ut med mitt svingande humör...

KRAMAR I MASSOR TILL ER ALLA

/Ammi 

Jag tar snart och SKITER i ALLT och ALLA!!!!!!!!

En JÄVLA tur jag har några vänner i Nyköping som jag vet hinner med att prata med mig och faktiskt har 10 minuter att "OFFRA "...

SÅ slutligen så hälsar jag er ANDRA som känner att ni e träffade av detta:

HA DET SOM NI FÖRTJÄNAR!!!!!

/Ammi 

Bilden:

Detta är Grannens nya tillskott i familjen, så söt. Hon är 11 veckor och heter Kissen. 

Har varit vaken en timme cirka, e trött och ögonen e inge pigga idag. Gjorde väl för mycket nytta hemma igår, får då ont i höften och hela kroppen är helt slut. Men men det går över.

Provade precis ringa min mormor som jag inte har pratat med på ett bra tag. Men då var hemtjänsten där och skulle precis sätta ut henne i köket. Så jag ska ringa om en stund igen. Dom sa det var bra med henne och att hon gnällde om liften dom har att lyfta henne med. Men som tjejen sa dom försöker ju förklara att det är för deras ryggar ska må bättre. Men mormor är nog ingen rolig tant att åka till, hon har väldigt svårt att acceptera att hon inte kan göra saker mer själv, det gör henne frustrerad. Så hon är nog inte den snälla goa gumman för tjejerna som kommer dit :)

Ska prova ringa igen...

Det samtalet tog 6 min, och hon har det svårt hon kan inte gå mer utan måste ha hjälp med allt. Men hon har inte ont någonstans iaf, och det är skönt. Och det avslutas med att hon börjar gråta. Och tackade för att jag ringde, usch det är så jobbigt men vad ska jag göra. Jag bor liksom 45 mil bort. Det känns bättre iaf när man ändå har ringt fast det är jobbigt, för då vet hon att jag tänker på henne. Och jag kan få lite lugn inom mig själv. Blir ju inte så ofta man ringer, och det just pga att det är känslomässigt jobbigt, jag blir ledsen. Ändå hör jag av mig mer än vad mina syskon gör som bor 30 min ifrån cirka.

Idag blir det att gå ner på stan och hämta ut hormontabletter. Sen tror jag att det blir till att köpa en kaka och bjuda Lena och dom andra på hennes jobb på fika, det var ett tag sedan. E så skönt att sitta där hos dom, för dom är så lätta och man kan prata om allt och man kan gråta om något blir jobbigt. Underbara människor.

Annars händer det inte mycket idag. 

Tack alla för att ni finns...

Bubbis Jag Älskar Dig...

*kram*

/Ammi 

Godmorgon alla... Idag e man uppe med tuppen, beror väl på att jag och sambon lägger oss tidigt och ser på en film. Vilar kroppen och somnar tidigt, känns bra faktiskt.

Var hos läkaren igår, för nu var jag trött på hostan och att jag har så ont i skulderbladet så jag knappt kunde andas. Domen blev att jag förmodligen råkat på två virus efter varandra och hostat sönder invändigt. Fick hostmedicin så nu ska man väl må bra snart. Känns bättre idag har inte än ont i skulderbladet, men så har det varit dom sista dagarna det har kommit då och då.

Blir väl att ta det lugnt med lite lugn städning, för städningen har ju inte blivit av med tanke på smärtan jag haft. Annars händer nog inte mycket idag. Vi kanske ska åka iväg ikväll och kolla på plattskärmar, så får vi se om d blir någe köp *hoppas*.

Annars är väl tankarna på våran sista chans med äggdonationen, kommer på mig själv ibland om hur mycket jag egentligen tänker på det. Vilket säkert är normalt, men man skulle vilja att man tänkte mindre, allt hade blivit bra mycket enklare då. Men det är väl något man kan drömma om. Och vad ska man göra styra det undermedvetna är svårt, att styra det medvetna är också svårt men lättare att styra bort.

Det är ju bara 4½vecka kvar så det är inte så konstigt man tänker, och plus jag ska börja hormonbehandling på söndag. Det enda jag kan göra är att försöka göra det bästa av situationen och tro, hoppas och försöka leva vanligt. Vad annars kan jag göra?!

På tisdag ska jag iaf till en kurator, tycker det är svårt. Hade ju en innan som var helt ok, men hon har slutat. Fick ju panik, fan ska man nu behöva börja om? Men tror inte jag behöver det, kuratorn som tagit min gamla kurators plats verkar faktiskt vara bra. Hon lät att vara en positiv person i tlf, kändes bra när jag pratade med henne, hon nämnde allt jag hade nämt för hennes chef förra veckan, och frågade då såklart om det skulle kännas bra att få prata ut om D. D=sista försöket med äggdonationen. Ja självklart sa jag och började såklart gråta direkt, FAN att det ska vara så svårt (*gråter nu*). Och inte något om att "hetsa inte upp dig för mycket", utan med försök nu ta hand om dig så ses vi på tisdag. Japp som sagt kändes bra. 

Det som känns mest jobbigt är att jag denna tredje och sista gången knappt kan prata om det utan att gråta, redan nu liksom. Men visst även jag förstår ju att det är mer känsligt på ett sätt med tanke på att det ändå är sista chansen. Usch vad jag tjatar om det, men vad fan, jag får det, skiter i vad folk tycker, detta handlar om mig, om oss mig och min sambos framtid. 

Och jag vet att ni finns där ute som ställer upp och gärna lyssnar, och jag är så tacksam. Men det är svårt, för ni finns inte här och kan krama om mig när jag blir ledsen, ni är så långt borta eller rättare sagt DU Catharina är den som funnits där mest som finns långt borta. DU är den enda från Skåne som finns där. Och sen har jag ju ni andra som är lika mycket värda från FamiljeLiv. Och utan er alla hade detta aldrig gått. Jag har ju självklart min ÄLSKADE granne Lena som är BÄST, sorry ni andra men hon är det, hon finns alltid, hon ställer upp 24 timmar om dygnet. Jag vet om ni andra kunnat hade ni också gjort det, men just nu är det Lena som kan och hon är GULD värd och hon är bara BÄST. *gråter igen*

Vet inte vad jag ska säga om dom sk närmaste i Skåne som faktiskt kanske borde finnas där mer, dom är som bortblåsta faktiskt. Dom är 2 personer som betyder mycket och jag har inte pratat eller hört något från dom sen i April. Och enligt dom så har dom så mycket att göra och en massa annat, så jag känner att när dom har tid hör dom väl av sig, men NEJ inte ETT ljud man hör. Att man har så mycket att man inte på kvällen kan offra 30 min på ett samtal, måste vara jobbigt som fan rent ut sagt. Usch nej nu blir jag irriterad istället, byter samtalsämne.

Eller jag t.o.m avslutar här...Och ska göra lite nytta här hemma... Blev ju skapligt långt idag, man tror inte man har mycket att skriva men sen rullar det bara på...

Tack ALLA som bryr sig och stöttar,

NI vet vilka ni är som ska känna er träffade... 

Bubbis Jag Älskar Dig...

*kram*

/Ammi 

Bilden:

Min ÄLSKADE Mamma, Om du bara fanns hos mig NUUUU, *SAKNAR DIG* 

Halloj alla!

Det var ett tag sedan jag skrev här. Men det har inte hänt så mycket att skriva om.

Nu börjar det dock närma sig vecka 37, då vi ska göra vårt sista försök med äggdonationen. Och som vanligt är nerverna inte på sin plats. Tog tag i att ringa min kurator idag, men då får jag svaret att hon har slutat. Typiskt.

Så nu ska jag då få en ny som återkommer på måndag, så vad händer då? JO man får börja om, och berätta så mycket man kan om igen :(

Orka dra allt igen, NEJ jag orkar inte.

ORKAR INTE, att hålla ångan uppe, hur ska man orka?

Har nu vaknat flera nätter av att jag varit kallsvettig då jag drömt mardrömmar om att jag försöker ta mitt liv efter insättningen då jag får ett negativt svar.  Och vad jag vet medvetet så har jag inte haft dom tankarna. Men jag får väl snällt vänta tills nästa vecka då den kuratorn som kommit istället för min återkommer, och få en tid hos henne. 

Sen har jag det med af, efter augusti är jag halvtids arbetslös och halvtids sjukskriven. Då kommer jag tillhöra vanliga AF igen, och kan av egen kraft söka jobb själv, vilket känns bra. Ska bli så förbannat skönt att slippa den jävla handläggaren jag har nu, för en mer okänslig person får man leta efter.

Det är så mycket nu att jag inte kan av hela mitt hjärta förstå hur jag ska orka. AF jagar en och vill man ska vara till 100% tillgänglig, och ja det kan jag förstå, samtidigt som jag tycker dom kanske lite kan förstå att just nu vill jag ägna min tid åt att försöka bli gravid. Och när jag går på hormonbehandlingen så är jag inte mig själv, det är mycket extra hormoner jag stoppar i mig, som gör att jag inte är till 100% tillgänglig för något eller någon (fråga min stackars sambo). Och detta är vår sista chans, så snälla lämna mig ifred och låt mig gå genom detta, och så tar vi allt efteråt. Men detta fattar inte den jävla handläggaren, hon e så förbannat blåst.

Jag vill bara må bra, jag vill vara lycklig, VARFÖR kan inte jag få det, vad har jag gjort för fel? Fy fan e såååå trött på allt, och än en gång HUR ska man orka...?????? 

Saknar Skåne som fan, gör det hela tiden men det känns alltid mer när jag mår som jag gör nu. Och då tycker folk, åk ner då. Jag kan ju inte det med AF i hälarna med alla möte. Måste ju finnas till så jag kan gå på möten m.m Och snart börjar min hormonbehandling och då åker jag ingenstans, för det blir nog för mycket känslor att ta hand om. Så jag får snällt vänta till efter äggdonationen och se om jag åker ner då, om det finns tid för det då.

Skulle vilja kunna åka ner till 2 oktober då Susses tös blir ett år. Men vi får väl se vad som händer.

Just nu så är mina tankar på hur den nya kuratorn är, snyggt om inte kemin stämmer alls nu så här precis innan insättning.

FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN, ORKAR INTE....

Tack ALLA som stöttar och finns där, ni vet nog vilka ni är, RESTEN skiter jag i...

Bubbis ÄLSKAR DIG...

*kram*

/Ammi, GP, Anne-Marie 

Bilden:

Jag sommaren 2004 

Godmorgon alla. Sitter här med kaffemuggen och med Tuxie i mitt knä, han ska alltid upp direkt på morgonen och mysa.(Tuxie är en av våra katter, dom fyllde två förra söndagen)

Har inte skrivit blogg på länge, men samtidigt så har det inte hänt något speciellt. Dagarna har gått skapligt fort och jag har mått bra.

Midsommar firade vi med grannen Lena och hennes dotter Jasmine, vi grillade, åt och drack gott. Sen kom nästa granne ut med sina vänner så det blev en skaplig fest. Vi gick alla upp till Lena sen på kvällen och fortsatte att festa. Var riktigt kul alla var glada och trivdes mycket bra. Lyckad midsommar.

Idag är min och sambons sista dag tillsammans, för imorgon kommer Skorpan och då e d party och lär väl vara det i cirka 4 veckor hehe.

Nästa helg e d västerås Power Meet, och JAAAAAG ska dit, e så jävla glad. Så man ska inte klaga sommaren har varit kanon än så länge och kommer fortsätta vara kanonbra.

Huddinge har ringt och vi har fått hem papper för planering i vecka 37. Så det är att fortsätta knappra hormoner och bara njuta av sommaren. Förhoppningsvis blir det vår sista ensamma sommar, nästa sommar hoppas jag vi har en familjemedlen till som ska vara med och fira midsommar och vara med oss. Hoppas.

Måste då berätta om min klantighet, jag gick in i sovrummet snubblade på tvättpåsen. Gjorde skapligt ont svor en massa och jaha sen var det bra med det. Åkte iväg och handlade med Lena, på kvällen när vi satt här hemma så tog jag av mig min strumpa. Och jäklar vad stor och blå min lilltå var, blev rätt orolig faktiskt, trodde nästan den var bruten. Ringde sjukvården och frågade men dom gör inget om den inte är bruten, och det var den ju inte för jag kunde ju röra på den. Men skulle inte gå på den foten på ett tag och den skulle ligga högt. HEHE så jäkla klantigt.

Hoppade på kryckor igår när vi skulle handla, och redan igår var tån mycket bättre, och även idag. Ömmar en del ibland men den blir bättre. hehe Man kan ju bara skratta nu, men att det lilla kan göra en sådan skada, hehe.

Så idag ska det röjas i hemmet så man imorgon bara kan koppla av när Skorpan kommer och njuta av grillen ocg dom kalla ölen :p

Så jag ska inte klaga på sommaren, den har varit kanon och resten kommer att bli lika bra om inte bättre :)

Vill önska ALLA en fortsatt trevlig sommar för det ska jag ha...

Kram till alla...

Bubbis Jag Älskar Dig...

*kram* 

/Ammi 

Morgon kaffet i kattmuggen + jag är på plats på en normal tid. Känns bra att ha vänt tillbaka dygnet.

Läste idag om ett par vänner som ska ha ett barn till, GRATTIS får man ju säga då. Och det är ju inte det att man misunnar någon den glädjen, men just nu känns det som att jag inte kan glädjas till 100%. Men är såååå glad för deras skull. Hoppas allt går bra.

Igår var en bra dag, startade med att jag vattnade alla blommorna, satte igång en maskin disk, satte mig med kaffet och spelade ett tag. Runt middagstid kom lilla Linn, Sambons minsta lillasyster, som inte är så liten mer, hon blir fasiken snart 18. Men men dom växer dom små liven, vi gick sen på stan för hon skulle shoppa kläder. Så vi var på stan hela eftermiddagen, var riktigt kul, och Linn är verkligen en underbar tjej, kul att vara med, typ lika sjuk humor som en själv.

Vi gick hem, Linn var nöjd med sina inköp. När Bubbis kom hem så fixade han så hon kunde spela sims. Helnöjda syskon sitter i datarummet och spelar och programmerar vad dom nu än gjorde. Jag ställde mig och laga till vitlöksgryta som vi sen åt och hade det riktigt trevligt. Var riktigt kul att laga mat till fler och inte bara till mig och Bubbis. 

Sen spelade hon lite till, hon ville nog vara kvar över natten, men vi håller just nu på med tv-datorn i vardagsrummet, så vi sa det att när det är klart kan du komma hit några dagar. Så kan vi se film och äta nåt gott, så det bestämde vi. Skönt att hon börjat komma hit igen, har saknat henne massor, önskar bara andra systern också ville komma. Men det får ta sin tid, hon måste få börja må bra igen.

Så en mycket trevlig onsdag...

Idag händer inte så mycket, ska väl mest slappa, känns mest rätt idag. Ska väl hämta fjärrkontrollen på posten ikväll när Bubbis kommer hem, och handla hem lite mjölk. Och när vi sen e hemma lär han fixa med Tv-datorn och jag ska nog fixa mat. Så jag behöver INTE gå på stan idag, det gör jag varje dag, alltid är det något man behöver i affären :/.

Så en slö och slapp dag idag, kanske film i vardagsrummet ikväll eller iaf imorgonkväll.

Tack ALLA för att ni läser och finns där...

Bubbis Jag Älskar Dig...pussipuss...

*kram*

/Ammi, GP, Anne-Marie