Då har man ringt gyn, och inväntar samtal från dom, ja dom ringer i em. Så får jag se vad läkaren säger där angående sjukskrivningen. Inget man drömmer om att få bli sjukskriven, men just nu vill jag det. Så AF kan släppa mig för en månad till, det är ju liksom inte som att jag får ett jobb imorgon. Och som läget är nu vill jag kunna koncentrera mig på mig och på att JAG mår bra. Om jag mår så här vid ÄD så kan jag ju redan nu se resultatet, och det resultatet vill jag inte ha.

Klockan 14 ska jag till kiroprakter, i förhoppning om att hon kanske kan hjälpa mig med min höft. Ge mig positiva förhoppningar om att det finns något man kan göra. Har aldrig varit hos en kiroprakter så egentligen vet jag inte vad dom gör, men fick rådet att uppsöka en sådan. Så vi får se, kanske blir bra, hoppas det.

Hur mår man idag då, jo än så länge är väl allt ok, känns som en vanlig dag. Känner väl att huvudvärken börjar smyga sig på, hoppas det beror på vädret och inget annat.

Ska väl försöka röja lite här hemma idag, har inte blivit mycket sånt dom sista dagarna. Fixade lite med fiskarna igår, blev riktigt bra faktiskt. Just nu e diskmaskinen igång och ska väl snart börja röja här och där så man kan dammsuga sen.

På lördag ska jag på bröllop, min gamla arbetskamrat ska gifta sig, på medeltidssätt, häftigt. Så det ska bli kul att få vara med där.

Får jag bara må som jag gör nu resten av dagen så blir jag nöjd. Jag vet ju att allt är en berg och dalbana, men just nu står allt still och jag orkar tänka på hemmet och faktiskt att orka ta dagen som den är.

Nu ska man ju då inte grubbla men jag måste ju bara säga att det känns så skumt, att man som idag faktiskt känner att det finns kraft och sen bara kan allt rasa och man undrar om man någonsin ska hitta sin kraft.

igen. 

Nehepp röjdax...

Ha det bra ALLA...

Lena du är BÄST...

Bubbis Jag ÄLSKAR dig...

*kram*

/Ammi 

Jahapp då var man ensam hemma, sambon jobbar kväll. Alltid så typiskt att råkar jobba kväll när man mår som man gör, men men det är väl livet.

Frågan är när ska jag orkar le igen, le av att jag faktiskt mår bra, le av att jag faktiskt har något att le för???

Nu har jag iaf pratat med mina två närmaste vänner i Skåne, känns så bra. Och även hur man än vänder på allt och hur länge det än är mellan våra samtal så finns dom där, DET kallar jag vänner. Och det är ju när jag är ledsen och arg som gör att jag känner att dom ibland inte finns där. Men även jag måste ju inse att dom har sina liv också. Men det är inte alltid man tänker så när man mår så pissigt som jag gjort dom sista två veckorna, då jag känner att det är MIG det är synd om. Men jag vet innerst inne att dom finns... Älskar dom så SAKNAR dom så...

Var hos kuratorn igår och pratade på som attan, känns jättebra och hon är helt underbar. Hon kommer hjälpa mig med mycket. Ska till henne minst en gång i veckan, och i vecka 35 skajag dit två ggr, för då börjar jag på hormonbehandlingen.

Ja jag har inge kul alls att berätta, känns som den tråkigaste bloggen, men vad fan ska man göra då. Händer ju inge kul i ens liv just nu, har liksom INGET att le åt, orkar inte le. Fördriver dagarna med att, tänka, fundera, gråta och försöker hitta styrka.

Jag vill så mycket, har så mycket som jag vill göra i hemmet, men orkar ju inte rent psykiskt, + att jag klarar inte av att göre det ensam för höften. Den där JÄVLA höften förstör fan hela mitt jävla liv. Fan ibland önskar jag att jag aldrig överlevt den jävla cancern. Men nu gjorde jag ju det och får väl försöker leva med det. Hur det ska gå till vet jag inte, men jag är ju inte känd för att ge upp. Någonstans där inne i mig finns det ju något "jävlarannammar" som gör att man kämpar vidare. Och det är vl kanske tur, för hur d än är så finns det personer jag älskar och som älskar mig.

Nähe om man skule borsta genom håret och dra sig ner på stan så man får lite luft och en promenad med MP3 spelaren. Inte för det finns mycket att titta på men jag sitter ju inte bara här iaf. Usch skulle kunna lägga mig och hoppas på att man mår bättre när man vaknar, fast det vet jag ju sen innan att det gör jag ju inte. Så det får bli en promenad...

Tessan & Solan, Jag ÄLSKAR & SAKNAR er, TACK för att ni finns...

Lena, du e närmast, du är BÄST, ÄLSKAR dig med...

Bubbis, du är mitt lugn, du är så UNDERBAR, ÄLSKAR dig...

Tack ALLA som orkar stå ut med mitt svingande humör...

KRAMAR I MASSOR TILL ER ALLA

/Ammi 

Jag tar snart och SKITER i ALLT och ALLA!!!!!!!!

En JÄVLA tur jag har några vänner i Nyköping som jag vet hinner med att prata med mig och faktiskt har 10 minuter att "OFFRA "...

SÅ slutligen så hälsar jag er ANDRA som känner att ni e träffade av detta:

HA DET SOM NI FÖRTJÄNAR!!!!!

/Ammi 

Bilden:

Detta är Grannens nya tillskott i familjen, så söt. Hon är 11 veckor och heter Kissen. 

Har varit vaken en timme cirka, e trött och ögonen e inge pigga idag. Gjorde väl för mycket nytta hemma igår, får då ont i höften och hela kroppen är helt slut. Men men det går över.

Provade precis ringa min mormor som jag inte har pratat med på ett bra tag. Men då var hemtjänsten där och skulle precis sätta ut henne i köket. Så jag ska ringa om en stund igen. Dom sa det var bra med henne och att hon gnällde om liften dom har att lyfta henne med. Men som tjejen sa dom försöker ju förklara att det är för deras ryggar ska må bättre. Men mormor är nog ingen rolig tant att åka till, hon har väldigt svårt att acceptera att hon inte kan göra saker mer själv, det gör henne frustrerad. Så hon är nog inte den snälla goa gumman för tjejerna som kommer dit :)

Ska prova ringa igen...

Det samtalet tog 6 min, och hon har det svårt hon kan inte gå mer utan måste ha hjälp med allt. Men hon har inte ont någonstans iaf, och det är skönt. Och det avslutas med att hon börjar gråta. Och tackade för att jag ringde, usch det är så jobbigt men vad ska jag göra. Jag bor liksom 45 mil bort. Det känns bättre iaf när man ändå har ringt fast det är jobbigt, för då vet hon att jag tänker på henne. Och jag kan få lite lugn inom mig själv. Blir ju inte så ofta man ringer, och det just pga att det är känslomässigt jobbigt, jag blir ledsen. Ändå hör jag av mig mer än vad mina syskon gör som bor 30 min ifrån cirka.

Idag blir det att gå ner på stan och hämta ut hormontabletter. Sen tror jag att det blir till att köpa en kaka och bjuda Lena och dom andra på hennes jobb på fika, det var ett tag sedan. E så skönt att sitta där hos dom, för dom är så lätta och man kan prata om allt och man kan gråta om något blir jobbigt. Underbara människor.

Annars händer det inte mycket idag. 

Tack alla för att ni finns...

Bubbis Jag Älskar Dig...

*kram*

/Ammi 

Godmorgon alla... Idag e man uppe med tuppen, beror väl på att jag och sambon lägger oss tidigt och ser på en film. Vilar kroppen och somnar tidigt, känns bra faktiskt.

Var hos läkaren igår, för nu var jag trött på hostan och att jag har så ont i skulderbladet så jag knappt kunde andas. Domen blev att jag förmodligen råkat på två virus efter varandra och hostat sönder invändigt. Fick hostmedicin så nu ska man väl må bra snart. Känns bättre idag har inte än ont i skulderbladet, men så har det varit dom sista dagarna det har kommit då och då.

Blir väl att ta det lugnt med lite lugn städning, för städningen har ju inte blivit av med tanke på smärtan jag haft. Annars händer nog inte mycket idag. Vi kanske ska åka iväg ikväll och kolla på plattskärmar, så får vi se om d blir någe köp *hoppas*.

Annars är väl tankarna på våran sista chans med äggdonationen, kommer på mig själv ibland om hur mycket jag egentligen tänker på det. Vilket säkert är normalt, men man skulle vilja att man tänkte mindre, allt hade blivit bra mycket enklare då. Men det är väl något man kan drömma om. Och vad ska man göra styra det undermedvetna är svårt, att styra det medvetna är också svårt men lättare att styra bort.

Det är ju bara 4½vecka kvar så det är inte så konstigt man tänker, och plus jag ska börja hormonbehandling på söndag. Det enda jag kan göra är att försöka göra det bästa av situationen och tro, hoppas och försöka leva vanligt. Vad annars kan jag göra?!

På tisdag ska jag iaf till en kurator, tycker det är svårt. Hade ju en innan som var helt ok, men hon har slutat. Fick ju panik, fan ska man nu behöva börja om? Men tror inte jag behöver det, kuratorn som tagit min gamla kurators plats verkar faktiskt vara bra. Hon lät att vara en positiv person i tlf, kändes bra när jag pratade med henne, hon nämnde allt jag hade nämt för hennes chef förra veckan, och frågade då såklart om det skulle kännas bra att få prata ut om D. D=sista försöket med äggdonationen. Ja självklart sa jag och började såklart gråta direkt, FAN att det ska vara så svårt (*gråter nu*). Och inte något om att "hetsa inte upp dig för mycket", utan med försök nu ta hand om dig så ses vi på tisdag. Japp som sagt kändes bra. 

Det som känns mest jobbigt är att jag denna tredje och sista gången knappt kan prata om det utan att gråta, redan nu liksom. Men visst även jag förstår ju att det är mer känsligt på ett sätt med tanke på att det ändå är sista chansen. Usch vad jag tjatar om det, men vad fan, jag får det, skiter i vad folk tycker, detta handlar om mig, om oss mig och min sambos framtid. 

Och jag vet att ni finns där ute som ställer upp och gärna lyssnar, och jag är så tacksam. Men det är svårt, för ni finns inte här och kan krama om mig när jag blir ledsen, ni är så långt borta eller rättare sagt DU Catharina är den som funnits där mest som finns långt borta. DU är den enda från Skåne som finns där. Och sen har jag ju ni andra som är lika mycket värda från FamiljeLiv. Och utan er alla hade detta aldrig gått. Jag har ju självklart min ÄLSKADE granne Lena som är BÄST, sorry ni andra men hon är det, hon finns alltid, hon ställer upp 24 timmar om dygnet. Jag vet om ni andra kunnat hade ni också gjort det, men just nu är det Lena som kan och hon är GULD värd och hon är bara BÄST. *gråter igen*

Vet inte vad jag ska säga om dom sk närmaste i Skåne som faktiskt kanske borde finnas där mer, dom är som bortblåsta faktiskt. Dom är 2 personer som betyder mycket och jag har inte pratat eller hört något från dom sen i April. Och enligt dom så har dom så mycket att göra och en massa annat, så jag känner att när dom har tid hör dom väl av sig, men NEJ inte ETT ljud man hör. Att man har så mycket att man inte på kvällen kan offra 30 min på ett samtal, måste vara jobbigt som fan rent ut sagt. Usch nej nu blir jag irriterad istället, byter samtalsämne.

Eller jag t.o.m avslutar här...Och ska göra lite nytta här hemma... Blev ju skapligt långt idag, man tror inte man har mycket att skriva men sen rullar det bara på...

Tack ALLA som bryr sig och stöttar,

NI vet vilka ni är som ska känna er träffade... 

Bubbis Jag Älskar Dig...

*kram*

/Ammi