Jahapp då var man ensam hemma, sambon jobbar kväll. Alltid så typiskt att råkar jobba kväll när man mår som man gör, men men det är väl livet.

Frågan är när ska jag orkar le igen, le av att jag faktiskt mår bra, le av att jag faktiskt har något att le för???

Nu har jag iaf pratat med mina två närmaste vänner i Skåne, känns så bra. Och även hur man än vänder på allt och hur länge det än är mellan våra samtal så finns dom där, DET kallar jag vänner. Och det är ju när jag är ledsen och arg som gör att jag känner att dom ibland inte finns där. Men även jag måste ju inse att dom har sina liv också. Men det är inte alltid man tänker så när man mår så pissigt som jag gjort dom sista två veckorna, då jag känner att det är MIG det är synd om. Men jag vet innerst inne att dom finns... Älskar dom så SAKNAR dom så...

Var hos kuratorn igår och pratade på som attan, känns jättebra och hon är helt underbar. Hon kommer hjälpa mig med mycket. Ska till henne minst en gång i veckan, och i vecka 35 skajag dit två ggr, för då börjar jag på hormonbehandlingen.

Ja jag har inge kul alls att berätta, känns som den tråkigaste bloggen, men vad fan ska man göra då. Händer ju inge kul i ens liv just nu, har liksom INGET att le åt, orkar inte le. Fördriver dagarna med att, tänka, fundera, gråta och försöker hitta styrka.

Jag vill så mycket, har så mycket som jag vill göra i hemmet, men orkar ju inte rent psykiskt, + att jag klarar inte av att göre det ensam för höften. Den där JÄVLA höften förstör fan hela mitt jävla liv. Fan ibland önskar jag att jag aldrig överlevt den jävla cancern. Men nu gjorde jag ju det och får väl försöker leva med det. Hur det ska gå till vet jag inte, men jag är ju inte känd för att ge upp. Någonstans där inne i mig finns det ju något "jävlarannammar" som gör att man kämpar vidare. Och det är vl kanske tur, för hur d än är så finns det personer jag älskar och som älskar mig.

Nähe om man skule borsta genom håret och dra sig ner på stan så man får lite luft och en promenad med MP3 spelaren. Inte för det finns mycket att titta på men jag sitter ju inte bara här iaf. Usch skulle kunna lägga mig och hoppas på att man mår bättre när man vaknar, fast det vet jag ju sen innan att det gör jag ju inte. Så det får bli en promenad...

Tessan & Solan, Jag ÄLSKAR & SAKNAR er, TACK för att ni finns...

Lena, du e närmast, du är BÄST, ÄLSKAR dig med...

Bubbis, du är mitt lugn, du är så UNDERBAR, ÄLSKAR dig...

Tack ALLA som orkar stå ut med mitt svingande humör...

KRAMAR I MASSOR TILL ER ALLA

/Ammi